Slåttervall

För att få en optimal totalfoderstat måste man också ta hänsyn till olika kvalitetsparametrar. Gödslingen har i detta sammanhang en avgörande betydelse.

Följande faktorer är viktiga vid planering av gödslingsstrategin:

• Botanisk sammansättning (andel gräs, baljväxter
• Förväntad skördenivå
• Kvalitetsmålsättning
• Antal delskördar och skördetidpunkter
• Vallålder
• Tillgång till och fördelning av stallgödsel

I första hand är det kväve, kalium och svavel som har stor effekt på det enskilda vallårets avkastning och kvalitet. Dessa näringsämnen kan inte förrådsgödslas över växtföljden, utan ska tillföras årligen. För kväve och kalium gäller även att totala årsgivan måste fördelas mellan skördarna.

Det årliga svavelbehovet kan antingen ges till första skörden eller fördelas på de olika delskördarna.

Fosfor, magnesium och koppar kan däremot förrådsgödslas och justeras över växtföljden. Vid gödslings-planering bör man tänka på hur de olika växtnäringsämnena prioriteras, se ”Lathund” nedan.

De faktorer som har störst betydelse för skördenivå och grovfoderkvalitet är kvävegödslingsstrategi, art- och sortval samt skördetidpunkt.

Gräsvallar: I rena gräsvallar kan man genom fördelning av realtivt höga kvävegivor uppnå hög skörd och jämn kvalitet mellan delskördarna. Vid fleråriga gräsvallar bör dock gödslingen inte vara så kraftig att de gräsarter som svarar bäst på kvävegödslingen tar överhand, till exempel rajsvingel, engelskt rajgräs och hybrid-rajgräs, eftersom de har sämre vinterhärdighet.

Blandvallar: I blandvallar är kvävegödslingen det viktigaste instrumentet för att balansera klöverandelen i vallen. För låg kvävetillförsel medför en stor andel klöver. Detta resulterar oftast i en lägre skörd, men även i en svårhanterlig kvalitet med hög råproteinhalt och lågt fiberinnehåll samt ensileringsproblem. Speciellt i återväxten kan innehållet av klöver bli för högt, vilket ger kvalitetsskillnader mellan de olika delskördarna.

En för hög kvävegiva däremot, gör att klövern konkurreras ut av gräset.

Ett bra riktmärke är ett klöverinnehåll på 20-30 %. Detta ger vid rätt skördetidpunkt ett grovfoder som fungerar i de flesta foderstater. En grov tumregel är att reducera kvävegivan i en blandvall jämfört med en gräsvall med 1 kg för varje procentenhet baljväxtinnehåll.

I  tabell 1  finns riktvärden för kvävegödsling till vall.

Stora överskott av kalium kan ge problem med djurhälsan, eftersom kalium lyxkonsumeras och sänker halten av kalcium och magnesium i vallfodret. Brist kan å andra sidan ge kraftiga skördesänkningar, men även påverka vallens övervintrings-förmåga negativt.

Normal bortförsel är cirka 200-250 kg K/ha. Samtidigt kan tillförseln via stallgödseln vara betydande. Det kan därför vara svårt att på det enskilda fältet och till varje delskörd hitta rätt balans mellan tillförsel och bortförsel.

Vid gödslingsplaneringen anpassas kaliumgivan efter:

• aktuell kaliumklass
• skördenivå
• delskörd (1:a, 2:a eller 3:e skörd)
• vallens ålder

God vägledning kan man få genom att som facit studera vallfoderanalysen:

• <20 gram kalium per kg ts: skördebortfall pga av för låg kaliumtillgång

• >30 gram kalium per kg ts: risk för problem med djurhälsan pga för hög kaliumtillgång (läs också om K/Mg-kvoten längre ner på sidan). 

Optimalt kaliuminnehåll ligger alltså mellan 20 och 30 gram K/kg ts (2-3 % K/kg ts).

I  tabell 2  visas rekommenderade kaliumgivor till slåttervall. Värdena i tabellen förutsätter att en jordanalys görs i samband med vallens anläggning. Om en årlig jordanalys görs följs alltid rekommendationen för första vallåret.

För att kaliumhalten ska bli jämn i fodret, bör kaliumgivan delas mellan första och andra skörd:

• Är totala behovet av kalium 60 kg eller mindre, läggs allt till återväxten.
• Vid högre behov läggs överskjutande del till första skörden.

En tumregel är att vid K-AL-tal under 10 får man en positiv effekt av kaliumgödslingen redan till första skörden och vid K-AL-tal under 12 får man en positiv effekt till återväxten.

I tabellen förutsätts att en jordanalys görs i samband med vallens anläggning.
Om en årlig jordanalys görs, vilket är att föredra, följs alltid rekommendationerna för vallår 1.

Gödsling med fosfor behöver inte följa gödslingsbehovet för varje enskilt vallår. Det viktiga är att tillförsel och bortförsel överensstämmer över hela växtföljden.

Vallen är mindre fosforkrävande än de flesta andra grödor. För gödslingsrekommendationer, se tabell 3.

Balansen mellan kalium och magnesium är av betydelse för upptaget i marken. För stor mängd kalium i förhållande till magnesium kan leda till att magnesium konkurreras ut, vilket leder till magnesiumbrist. Detta kan ge skördesänkning, men framförallt problem med djurhälsan på grund av för lågt innehåll av magnesium i vallfodret.

Förhållandet i marken mellan K-AL och Mg-AL bör inte vara högre än vad som anges i  tabell 4.  Om kvoten är hög beroende på gott kaliumtillstånd i marken, bör i första hand kaliumgivan minskas eller omfördelas. Är detta inte möjligt eller om magnesiuminnehållet i marken är lågt, bör magnesiumhaltiga gödsel- eller kalkningsmedel användas.

Kvoten mellan K-AL och Mg-AL bör inte vara högre än i tabellen.

Vallens svavelbehov är relativt stort och svavelgödsling är oftast en mycket lönsam åtgärd. I försök har konstaterats en merskörd på i genomsnitt 590 kg ts/ha. En vall behöver gödslas med 15-30 kg svavel/hektar. Den lägre givan används vid regelbunden tillförsel av stallgödsel. Hela svavelgivan kan ges till första skörden, alternativt delas upp mellan de olika delskördarna, eftersom svavel inte lyxkonsumeras av grödan.

Innehållet av växttillgängligt svavel i stallgödsel räcker i stort sett för att balansera innehållet av växttillgängligt kväve i stallgödseln. Vid större kvävebehov än vad som täcks med stallgödsel krävs därför att även extra svavel tillförs. Man bör alltså alltid välja en svavelhaltig gödselprodukt.

På de flesta gårdar som odlar vall finns även tillgång till stallgödsel. Innehållet av växtnäring i stallgödsel från nötkreatur och vallens växtnäringsbehov passar bra ihop.

Det finns riktvärden för växtnäringsinnehållet i stallgödsel, men variationen är stor. En aktuell analys rekommenderas därför. Mer information kring stallgödsel finns på Greppa Näringens hemsida.

Utgångspunkten är att du vid gödslingsplaneringen i första hand tar hänsyn till kväve och kaliumbehovet. Gödslingsråden i tabell 5 är generella och ska ses som exempel. Om intensivare odling bedrivs med treskördesystem och höga skördenivåer måste givetvis kvävenivåerna justeras uppåt.

Om kaliumvärdena är höga bör man i största möjliga mån försöka undvika stallgödsel till förstaårsvallarna och istället styra stallgödseln till andra- och tredjeårsvallarna. Vid begränsade mängder stallgödsel prioriteras spridningen till återväxt och äldre vallar.

När kaliumbehovet är litet (mindre än 60 kg/ha) behöver man inte tillföra något kalium till första skörden. Gödsling med Axan eller Sulfan räcker för att täcka vallens kväve- och svavelbehov.

Vid högre kaliumbehov och om det finns behov av fosfor väljs antingen YaraMila 21-3-10 eller YaraMila 18-4-14. Stallgödsel till första skörden kombineras lämpligen med Sulfan.

Vid låga eller måttliga behov av kalium tillförs inget kalium till första skörd. I stället gödslas återväxten med kalium, och då passar YaraMila 22-0-12. Ett annat alternativ är att kombinera flytgödsel/urin med Axan.

Om vallen inte behöver något kalium alls kan Axan användas.

Vid torra eller kalla förhållanden samt när man vill ha en snabb effekt, kan Kalksalpeter vara ett alternativ till återväxten. Men då bör svavelbehovet vara tillfredsställt till första skörden med hjälp av Sulfan.

Rekommendationerna utgår från grödans kväve- och kaliumbehov. I alla alternativen tillgodoses vallens behov av kväve, fosfor, kalium och svavel. OBS! Om Kalksalpeter används som återväxtgödsel bör Sulfan (NS 24-6) ger till första skörd för att tillräckligt med svavel ska finnas till återväxten.