Fosforgödsling

Olika grödor har olika behov av fosfor, delvis på grund av skillnader i upptagningsförmåga. Fosfor är inte så rörligt i marken, så det krävs att växternas rötter når fram till näringsämnet. Grödor med vida och djupa rotsystem klarar ofta försörjningen bättre än grödor med små och grunda rotsystem. Grödor med långsam utvecklingstakt på våren behöver också vara välförsedda med fosfor. Vall och höstsäd klarar sig därför bättre på jordar med lägre P-AL-tal och med lägre fosforgivor än vad vårspannmål gör.

På kalla jordar med högt eller lågt pH kan fosforgödsling dock ge positiv effekt även till dessa mindre krävande grödor. Oljeväxterna svarar väl på fosfortillförsel både höst och vår. Majs, potatis och sockerbetor kan klassas som fosforkrävande.

Överskott av fosfor kan ställa till stora problem i våra vattendrag och sjöar. Problemen i Östersjön, med stora förekomster av s å kallade blågröna alger (egentligen giftiga cyanobakterier), beror till stor del på alltför mycket fosfor. Ett överskott som byggts upp under många år, med bidrag från olika källor.

Förluster av fosfor från lantbruksmark kan ske dels genom ytavrinning, dels som utlakning genom markprofilen.

Med effektivitet menas att få tillbaka så mycket som möjligt av insatta medel. Genom att försöka uppnå största möjliga fosforeffektivitet sparar man pengar och undviker negativ miljöpåverkan. 

Fosforeffektiviteten ökar vid:

·         Kombisådd NPK till vårsådden

·         Årlig gödsling (inte förrådsgödsling)

Om man gödslar ungefär lika mycket med fosfor som grödan för bort, bibehålls markens bördighet samtidigt som man uppnår en hög skörd.

Den kortsiktiga lönsamheten innebär att det ökade skördevärdet det enskilda året ska betala merkostnaden för gödslingen. Med skördevärde menas förutom en ökad skörd också den kvalitetsförbättring som fosforgödsling medför i många grödor.

En balanserad fosfortillförsel ger förutom skördeökning också andra fördelar som kanske vara svåra att värdesätta men kan ha stor betydelse för ekonomin, till exempe tidigare mognad i stråsäd och en ökad odlingssäkerhet.

Lönsamhet för fosforgödsling kan och bör räknas också på lång sikt. Grödan för varje år bort en en viss mängd fosfor som bör ersättas för att jorden inte ska utarmas. Värdet för denna fosfor bör beaktas när gödslingen planeras.

Vilken P-AL nivå  man ska sikta mot och hur mycket fosfor som ska läggas är i hög grad beroende av prisnivåerna på fosforgödsel och av salugröda. Dessa priser har varierar, varför det är svårt att i ett gödslingsråd som detta förutsäga var hur lönsamheten ser ut när det är dags att gödsla. Över åren kan vi dock förutsätta att det är lönsamt att satsa på att uppnå och ligga i P-AL klass III för de flesta grödor. Ett lägre P-AL tal kostar i skördeförlust för samtliga grödor och innebär också att höstsäden bör gödslas på hösten.

Under flera år har fosforgödslingen av ekonomiska skäl minskar i svenskt lantbruk.  Inte sedan vid 1900-talets början eller under världskrigen har tillförseln varit så låg som nu, se diagrammet. På djurgårdar finns stallgödsel och dessa jordar har ofta en god eller till och  med alltför positiv fosforbalans. Men på de rena växtodlingsgårdarna är balansen starkt negativ. En normal stråsädesgröda för bort i storleksordningen 15-25 kg P/ha vid 5-7 tons skörd. På många växtodlingsgårdar märks att markens fosforstatus och därmed också bördigheten börjar minska.

De givor av fosfor som rekommenderas i detta gödslingsråd följer de ramar som överenskommits i Markkarteringsrådet, ett forum där branschens representanter från Jordbruksverket, SLU, handel med flera organ, enas om principer för markkartering och lämpliga gödslingsnivåer utifrån vad marken kan leverera.