Glöm inte den långsiktiga bördigheten!

Fosfortillförseln i Sverige är nere på rekordlåga nivåer. Inte sedan början av 1900-talet har så lite fosfor tillförts våra jordar som nu. Det tar tid att försämra odlingsjordarnas fosfortillstånd, men efter några år av utelämnad gödsling eller snålgödsling sjunker förråden. Att sänka fosfortillståndet är rätt på vissa jordar, som tidigare gödslats för mycket, men på många jordar med sämre fosforstatus kan man få svårt att uppnå de skördar som eftersträvas.

I figuren ovan visas den genomsnittliga tillförseln av fosfor med mineralgödsel under de senaste 26 åren. Situationen börjar bli alarmerande på vissa jordar, framförallt på rena växtodlingsgårdar utan stallgödsel. Genom att studera de bördighetsförsök som legat på olika platser i landet sedan 50 år tillbaka har vi lärt oss att en alltför låg fosfornivå i marken medför:

• * Sämre kväveeffektivitet

• * Lägre skördenivåer

• * Försämrad odlingssäkerhet

Vilken P-AL-nivå man ska eftersträva beror på vilka grödor som odlas, vilken växtföljd man har. Höstsäd och vall är grödor som klarar en lite sämre fosforstatus. Odlas vårsäd bör man ligga mitt i klass III. Om oljeväxter ingår i växtföljden ska man eftersträva att bibehålla en fosforstatus på P-AL 6-8. Om ännu mer fosforkrävande grödor, såsom sockerbetor odlas någon gång under växtföljden är det ekonomiskt motiverat att ligga i låg klass IV.

Yara har just startat ett projekt, där ett antal långliggande försök ska sammanställas. I nästa nummer av Växtpressen kommer vi att ge en mer utförlig genomgång av fosfor- och kaliumgödslingens betydelse för den långsiktiga lönsamheten.