Behöver vi tänka på mullhalten?

Vi har i Sverige nio så kallade bördighetsförsök som legat sedan 1950-60-talen. Som namnet antyder är avsikten att studera bördighetsförändringar. I försöken finns två växtföljder, en med vall och stallgödsel och en med enbart växtodling med nedmyllning av halm och blast.

I figur 1 anges mullhalten som procent kol. En kolhalt på 1 % motsvarar en mullhalt på 1,7 %. Trots att skörderesterna inte tas bort från fältet och trots att skördarna är bra, minskar mullhalten om den är högre än ca 1,5 % kol (2,5 % mull).

Är sjunkande mullhalter ett problem?

Låga eller sjunkande mullhalter är inte bra för markstrukturen. Vissa år kan detta betyda mycket för skörden, andra år mindre. Men klart är i vilket fall att det innebär förlorade möjligheter. I alla bördighetsförsök som har under 2 % kol och höga skördar, går det allt sämre för den kreaturslösa växtföljden trots att all halm lämnas kvar. Och utförsbacken till bortåt 1 % kol syns obeveklig om man inte ändrar på någonting. Nu ska sägas att en del av våra bästa jordar inte ligger långt från 1 %, men försöken visar också att de kan bli ännu bättre om mullhalten vårdas. Detta ska inte glömmas i en lönsamhetsberäkning.

Dålig markstruktur och varierande skördar ger ökade miljöproblem vad gäller avrinning av både kväve och fosfor. En bättre mullhushållning ger större odlingssäkerhet och därmed en mindre miljöbelastning. Och nu är ju klimatet aktuellt. I figur 2 ser vi att vid kolhalten 2 % (måttligt mullhaltig) förloras i snitt 200 kg kol per hektar och år. Det innebär att 720 kg koldioxid avgår till atmosfären. Denna siffra kan jämföras med att 70 liter diesel per hektar (normalförbrukning) ger ett utsläpp på ca 200 kg koldioxid.

För det första bör man ta höga skördar. Det är bra för mullhalten i marken eftersom det ger mer rötter och skörderester. Alla försök tillämpbara för nordeuropeiska jordbruk visar detta.

Vidare finns en mycket effektiv åtgärd i normal växtodling; fånggrödor. Särskilt är övervintrande fånggrödor som gräs eller oljeväxter bra. De verkar på två sätt. Dels tillförs mullråvara genom den växtmassa som nedbrukas på våren, dels minskas nedbrytningen av markens mull genom att den lämnas i fred utan bearbetning. En nedbrukning under sen höst är inte lika bra, men en bit på väg. Fånggrödor kostar en slant. Det finns dock bidragsprogram i viktiga jordbruksområden. Men faktum är, att på några års sikt gör skördeökningarna att fånggrödorna faktiskt ofta lönar sig även utan bidrag på många jordar.

Ytterligare en metod är reducerad eller modifierad jordbearbetning. Denna åtgärd sparar mull, åtminstone i ytlagret, och är positiv för strukturen. Internationellt läggs stor vikt vid att reducerad jordbearbetning också minskar utsläppen av koldioxid från marken, men svenska försök ger inte stöd för att enbart grundare bearbetning sparar mull totalt sett.

Det tar lång tid att märkbart öka mullhalten, men enbart genom att arbeta i den riktningen får man utdelning ganska snart. Markstrukturen förbättras och den större biologiska omsättningen i marken är positiv i sig. Försök i Norge och Danmark visar att fånggrödor kombinerade med modifierad bearbetning ge r en förbättrad struktur och mullhaltsutveckling inom några år.

Som nämnts ovan har flera av våra bästa jordar låga mullhalter, t ex den skånska slättbygden. Det går att ta skördar på 8 ton i snitt på en mullfattig jord med 1 % kol. Men med en mer mullhushållande odling kan samma jord ge skördar upp emot
9 ton! Detta visar trenderna i försöken. Så vi kanske ska definiera en alltför låg mullhalt med följande: ”Om mullhushållande åtgärder ökar skörden är mullhalten för låg”.

En sammanfattning av försök och forskning världen över pekar på att kring 2 % organiskt kol (3,4 % mull) är en gräns under vilken mullhushållande åtgärder ger skördeökningar och markstrukturförbättringar. Viktigt är också att komma ihåg att mullhalten spelar större roll ju högre skördenivån är.

Mullhushållande åtgärder kan för en stor del av svensk växtodling ge flerdubbla fördelar:

• Bättre lönsamhet, inte spännande mycket, men dock positivt. 

• Bättre markvård och uthållighet.

• Bättre miljö: mindre utsläpp av klimatgaser samt mindre läckage av kväve och i många fall även fosfor.