Hög tid att öka fosforgödslingen

Det är mycket svårt att tala generellt om hur man bör gödsla med fosfor. Förutsättningarna varierar stort mellan regioner i Sverige och mellan gårdar med olika odlingshistoria. Nuvarande driftsinriktning, grödor och växtföljd har också stor betydelse för behov och ekonomiskt utbyte av fosfortillförsel.

Men något som är säkert och som gäller för de allra flesta växtodlingsgårdar, är att fosfortillförseln idag är betydligt mindre än vad den har varit (figur 1 och 2). Detta trots att vi för bort mer fosfor per hektar genom högre skördar och större andel höstsäd. Denna artikel belyser de negativa fosforbalanserna och riskerna med låg eller utelämnad fosforgödsling.

Att vi ska hushålla med fosfor är självklart. Alla vill vi ju värna om miljön och ingen vill lägga pengar på att gödsla om det varken är lönsamt för årets gröda eller på längre sikt genom bibehållen bördighet. Om fosfortalen är höga finns det ingen anledning att tillföra mer fosfor. Då kan man med gott samvete tära på förråden under flera år utan att det medför skördesänkningar. Endast de allra mest  fosforkrävande grödorna som majs, potatis och vissa frilandsgrönsaker svarar positivt på fosforgödsling vid P-AL-tal över cirka 12 (klass IVb och högre).

Grödorna för bort i storleksordningen 20 kilo fosfor per hektar och år och denna mängd behöver ersättas för att balansen ska upprätthållas. Vid brist på fosfor kan skördesänkningen bli stor. Vissa grödor har större behov än andra och generellt gäller att grödor med långsam tillväxt efter sådd och grödor med litet och grunt rotsystem har större behov av lättillgänglig fosfor än grödor som har eller snabbt utvecklar ett djupt och välförgrenat rotsystem. Vall och höstvete är exempel på grödor som själva kan ta upp fosfor ur en stor jordvolym och som är relativt okänsliga för låg fosfortillgång i marken.

Vid enbart vallodling kan det räcka att ligga i klass II. Vårstråsäden har en kortare tillväxtperiod och rotsystemet är grundare. Därför krävs en bättre fosforstatus. Vid odling av vårspannmål är det lönsamt att gödsla balanserat (det vill säga tillföra lika mycket som grödan för bort) i klass III. Oljeväxter och sockerbetor är känsligare och klarar sig sämre vid knapp fosfortillgång. Om dessa grödor ingår i växtföljden bör man sikta på att  ligga i låg klass IV. 

Markens totala innehåll av fosfor är stort, cirka 2 000 kilo P per hektar. Men den största delen av denna fosfor är hårt bunden och inte direkt tillgänglig för växterna. Den växttillgängliga mängden fosfor utgör endast en mycket liten del av totalen (vid P-AL 8, ca 200 kilo). När växterna tar upp fosfor kommer det lättillgängliga fosforförrådet att fyllas på från den mer svårtillgängliga poolen. Marken ”buffrar”. Men tillförseln går inte lika fort som bortförseln. Detta innebär att om man inte gödslar med färsk fosfor på några år, hinner inte marken leverera tillräckligt mycket fosfor för att kunna tillfredsställa grödornas behov. Brist uppstår.

Att snåla eller i vissa fall helt utelämna fosforgödsling kan vara helt rätt när markens innehåll av lättillgänglig fosfor är högt eller när prisnivån på fosfor är hög. Detsamma gäller om priserna på avsalugrödorna är låga. Men fosfor är ett mycket viktigt näringsämne och brister med för stora skördetapp. Hur lång tid det tar innan skördarna påverkas så att lönsamheten försämras beror självfallet på markens fosforstatus innan gödslingen upphör eller minimeras. Om jordarna är högt uppgödslade, ligger i klass IVb eller klass V, kan faktiskt fosfor utelämnas under många år i vanliga växtföljder utan att skördarna påverkas.

Självklart beror det på vilket utgångsläget är när man börjar exploatera markens fosforförråd. Vilka grödor som odlas har som nämnts stor betydelse. Även skördenivån påverkar. 

Om man gödslar mindre än vad grödornaför bort sjunker P-AL. Om man till exempel från början ligger i klass III, kommer man utan fosfortillförsel ner i klass II inom ca 10 år. Använder man en fosforsvag NPK, såsom 27-3-3, tar det cirka 20 år att nå klass II.

Att successivt låta jorden sjunka i fosforstatus på detta sätt ger flera nackdelar:

1. Lägre grundskörd.

2. Mindre skördeökning för NPK-gödslingen. 200-400 kilo lägre merskörd för exempelvis 27-3-3 än för 24-4-5 vid P-AL i klass II i vårkorn.

3. Även höstsäden behöver gödslas med fosfor om P-AL-nivån sjunker till under cirka 5 om man inte vill tappa flera hundra kilo i skörd. Och när höstsäden behöver fosfor räcker det inte med vårgödsling, utan då får man bäst skördeeffekt för hösttillförsel av P. Att behöva tillföra PK på hösten innebär flera nackdelar. Man måste lagerhålla fler produkter, får ytterligare ett arbetsmoment på hösten (sprida PK) och det finns inga kadmiumlåga P- eller PK-produkter.

I alla resonemang om fosforstatus i Sverige använder vi oss av P-AL som om det vore självklart att P-AL är ett helt tillförlitligt, stabilt och absolut tal. P-AL-talet är ett mått på mängden växttillgänglig fosfor, som vi använt i Sverige  sedan 1960-talet. Men det är viktigt att veta att det finns en osäkerhet i P-AL-talet som beror på årsmån, provtagning och analys. Denna osäkerhet ser man tydligt om man tar prov årligen och jämför värdena  över åren. Långsiktiga trender stämmer, men det kan skilja flera enheter mellan enskilda år. AL betyder ammoniumlaktat, och det är den svaga syra som används för att lösa ut fosfor ur markvätskan. AL-lösningen drar dock i vissa fall ut mer fosfor ur jorden än vad grödan kan komma åt. Det finns också några situationer när P-AL överskattar den mängd fosfor som finns tillgänglig för grödan. Tre viktiga fall är: på kalla jordar, vid högt pH och vid långvarig
”snålgödsling”.

1. Kalla jordar
   Temperaturen har betydelse för grödans förmåga att ta upp fosfor. Ju lägre marktemperatur, desto svårare blir fosforupptaget. Skördeökningen av fosforgödsling blir ofta högre under kalla förhållanden.

2. Högt pH
   Fosfor fastläggs vid pH-värden över cirka 7. Eftersom AL-lösningen är sur kommer mer fosfor att visa sig i analysen än vad som i praktiken finns tillgängligt i markvätskan.

3. Långvarig ”snålgödsling”
   Om man tillfört för lite fosfor under några år, har den allra mest lättillgängliga fosforn förbrukats. Eftersom ALlösningen löser ut mer än vad markvätskan gör även i detta fall, syns inte denna försämring i analysen. Man ser till exempel i vissa långliggande försök att trots att AL-värdena inte sjunkit nämnvärt tappar man i skörd om inte en viss mängd ”färsk” fosfor tillförs.