Fosforn tar slut - men inte nu

Det finns ett fundamentalt behov av fosfor för att våra liv ska fungera. Fosfor kan inte ersättas av något annat. Tänk om den skulle ta slut! En person omsätter ungefär ett kilo fosfor per år. Det är i alla fall vad vi släpper ut via avlopp och avfall. Rent medicinskt skulle vi klara oss med tredjedelen av detta, men lite marginaler behövs och svinn kan inte undvikas.

Vi är 9 miljoner människor i Sverige och omsätter cirka 9 miljoner kilo fosfor. Den kommer ursprungligen från marken där grödorna har hämtat upp den. Ett kilo spannmål innehåller 3 gram fosfor. När vi skördar och för  bort spannmålen blir marken fosforfattigare och därför behöver vi gödsla.

I dag tillför vi cirka 10 miljoner kilo fosfor med mineralgödsel. Det blir ju i stort sett balans, för import och export tar nästan ut varandra. Men nu finns det många komplikationer i livsmedelskedjan  och i jordbrukets interna cirkulation med animalieproduktion och stallgödsel. Trots det finns det en viss jämvikt.

Efter andra världskriget och några decennier framåt gödslade vi sex gånger mer eftersom åkermarkerna behövde gödslas upp. Detta kan vara nödvändigt under en period, men i Sverige behöver vi ingen uppgödsling längre.

7 miljarder människor.  Det skulle betyda att 7 miljarder kilo fosfor behövs ”i köken”. Den totala gödslingen är i dag 17 miljarder kilo per år. Marginalen kan kännas betryggande, men fosforn ska räcka också till industrigrödor och för uppgödsling. Dessutom finns det mycken ineffektivitet och spill i livsmedelskedjan världen över.

För närvarande bedömer man de globala reserverna till 64 miljarder ton råfosfat, cirka 8 miljarder ton fosfor.

Med dagens förbrukning skulle det räcka bortåt 500 år. Detta är cirka fyra gånger längre än vad man trodde för bara drygt ett år sedan. Eftersom gödslingen behöver öka i vissa delar av världen är siffran nog en överskattning. Men det sker en minskning av förbrukningen på andra håll, till exempel i Europa, vilket delvis kompenserar.

Hur kunde det då bli så här, att fosfortillgångarna plötsligt fyrdubblas? Framförallt beror det på att fyndigheter i Kina och Marocko har omvärderats. Kunskapsfronten rör sig och det är ju trevligt att det går på det här hållet. Man har tidigare talat om en ”Peak P”, det vill säga en tidpunkt där förbrukningskurvan slutar öka och i stället vänder nedåt på grund av minskande tillgång. Den frågan kan nu skjutas ganska långt framåt.

Med ”reserver” menas att det ska vara användbart med dagens teknik och pris. I den senaste bedömningen talar man också om ”resurser” som man definierat som fyndigheter som kan utnyttjas till en merkostnad av 100 dollar per ton råfosfat, det vill säga cirka 5 kronor per kilo fosfor. Dessa resurser anges till 290 miljarder ton. Dividerar vi det med dagens förbrukning kommer fosforresurserna räcka bortåt
2000 år.

En punkt som brukar framhållas är att många fyndigheter har för högt innehåll av kadmium eller andra föroreningar. Men det finns reningstekniker. Mycket utvecklings-arbete återstår visserligen för att dessa ska vara praktiskt användbara och kostnadseffektiva. Men även om mycket arbete återstår är detta knappast avgörande för fosforförsörjningen.

Fosfor är ett mycket bioaktivt element som starkt påverkar både mark och vatten. Att hämta upp det från geologiska reserver och sprida ut det i biosfären har sina konsekvenser. Framförallt kan det leda till övergödning (eutrofiering). Vidare kan man ju säga att även efter 2000 år kommer fosfor att behövas, så det vore ofint av oss att förbruka det hela.

Vi behöver gödsla med fosfor för att föda jordens växande befolkning, men samtidigt måste vi lära oss att hushålla både med den fosfor som bryts och den som redan finns i omlopp.

I. Vi måste fortsätta att arbeta med effektivisering genom utveckling av rekommen-dationer, precisionsteknik, spridningsteknik som kombisådd och kanske inte minst genom effektiva NPK-gödselmedel. Det är en utveckling som på olika sätt pågår på olika håll i världen.

II. Kretslopp borde vara naturligt i alla samhällen. Det som tas bort från marken bör återföras. Men det är ju inte så enkelt. Vi har slamdebatten i Sverige. Den har fokuserats på metaller och gifter. Ett problem i tillägg är kväveförluster. Själv tror jag på processer där vi bränner avfallet inklusive slam och plockar ut ren fosfor ur askan. Då får vi både säkerhet och effektivitet.

Källor:
1.United States Geological Survey, www.usgs.org, International Fertilizer.
2. Development Center, www.ifdc.org.