Stråsäd - beståndsutveckling och skördeparametrar

För att kunna planera och optimera gödslingen till stråsäd krävs kunskap om hur skörden byggs upp. Det är viktigt att veta när växtnäringen bör vara tillgänglig och vilka utvecklingsstadier som är kritiska vad gäller tillgång till framförallt kväve.

Tre faktorer styr avkastningen

Man brukar tala om tre viktiga skördeparametrar som tillsammans bestämmer avkastningen:

  1. Skottantal – ax per m2
  2. Kärnor per ax
  3. Tusenkornvikten

För att få en riktigt hög skörd krävs många ax som består av ett stort antal välfyllda kärnor.

Växtnäring vid rätt tid

Tillgång till vatten och växtnäring är de faktorer som påverkar beståndsutvecklingen mest. För att få största möjliga kärnskörd är det viktigt att kvävetillgången är tillräckligt hög vid rätt tillfällen och under rätt perioder.

Att gödsla alltför tidigt medför risk för förluster, men kan också ge onödigt långt strå och ibland också en onödigt tät gröda. Om kvävet däremot tillförs för sent, riskerar man kvävebrist. Det gör att den skördepotential som anlagts i form av skottantal och blomanlag tillbakabildas.

Anläggnings- och reduktionsfaser

I figuren visas stråsädens utveckling. Beståndet byggs upp i olika steg. Först kommer anläggningsfaserna där potentialen skapas. Därefter inträder reduktionsfaserna när skott, småax och blomanlag tillbakabildas.
Man kan aktivt påverka antal skott och ax, antal kärnor samt hur stora kärnorna blir, genom att fördela kvävegödslingen efter vad man vill uppnå. Generellt kan man säga att reduktionsfaserna är viktigare än anläggningsfaserna, eftersom växten oftast är generös med anlag från start.

De tre skördeparametrarna fastställs under olika perioder:

1. Skottantal – sätts på hösten

I höstsäd beror vårens tidiga skottantal på utsädesmängd, såtidpunkt, tillväxtperiod under höstmånaderna samt vinterns påfrestningar. För vårsäden är såtidpunkt och utsädesmängd viktiga för att skapa önskvärd beståndstäthet.
Under våren kan det slutliga antalet skott som går fram till ax påverkas med kvävegödslingen. Om höstsädesbeståndet är mycket glest brukar man tala om att lägga en tidig bestockningsgiva för att locka fram fler sidoskott som kan öka axantalet. Om man däremot har ett tätt bestånd med många skott (> 900 välutvecklade skott per m2) kan en tidig giva innebära risk för liggsäd och det kan finnas anledning att vänta med N-gödslingen.
Brist på kväve under skottreduktionsfasen innebär att sidoskotten tillbakabildas och att axantalet därför blir lägre.

2. Antal kärnor per ax – avgörs i blomreduktion

Redan under bestockningen börjar blommorna anläggas. Det slutliga antalet kärnor bestäms sedan under den känsliga period som kallas blomreduktion. Vid torka eller brist på kväve reduceras anlagen och det blir färre kärnor. Blomreduktionen infaller sent, från slutet av stråskjutningen fram till blomning. Därför är det helt naturligt att ganska sena kvävegivor kan ge stor skördeeffekt och att kvävebrist vid denna tid kan ge stor skördereduktion, även om beståndet varit tätt och sett bra ut tidigare.

3. Tusenkornvikt – styrs av näring

Kärnstorleken anges ofta som tusenkornvikt. Hur mycket som lagras in i kärnorna beror på markfukt och tillgång till näring. En hel del av det kväve som återfinns i kärnorna kommer från plantan själv, det omfördelas inom växten, men under förutsättning att kväve finns tillgängligt kan upptaget från marken fortsätta ganska länge.