Har olika sorters vete olika kvävebehov? 

Tidigare har det ofta varit en tydligare avvägning mellan hög skörd och hög proteinhalt, men i dagens sortmaterial finns exempel på sorter som i större utsträckning kan kombinera båda. Exakt vad det beror på är inte helt klart. Det kan handla om att vissa sorter är effektivare på att omfördela kvävet i plantan och omvandla det till protein i kärnan. Oavsett orsak ser vi i försöksunderlag att skillnaderna finns – och att de är tillräckligt stora för att vara relevanta i praktiken. 

Under den senaste tiden har vi därför sett över våra kväverekommendationer. (I denna artikel behandlas höstvete. Motsvarande resonemang kring sortkorrigering och kvävebehov gäller även för vårkorn, vilket kommer att behandlas vidare i en kommande artikel.) 

Underlag 

För att förstå hur olika sorter reagerar på kväve är de mest värdefulla försöken de där man kombinerar flera sorter med flera kvävenivåer, så kallade sort × kväve-försök (L7-150). Där kan man se hur varje sort svarar på ökande kvävegivor och beräkna ett optimalt kvävebehov. 

Samtidigt är det svårt att testa alla sorter i den typen av försök. Därför ha även de ordinarie sortförsöken använts som underlag. Dessa är statistiskt bearbetade så att sorterna går att jämföra direkt, även om de inte testats i exakt samma antal försök eller år. Genom att kombinera information från båda försöken har vi kunnat få fram ett tillräckligt bra underlag för att jämföra sorternas kväveeffektivitet och uppskatta deras kvävebehov.  

Utgångspunkten i våra analyser har varit odlingsmålet. I våra beräkningar har vi utgått från målsättningen på 12 % proteinhalt i kvarnvete som är den nivå som ger bäst ekonomi i stort sett i alla försök. Sortkorrigeringarna som presenteras i denna artikel avser enbart kvarnvete. För vete utan proteinbetalning ligger optimal proteinhalt lägre, omkring 11–11,5 %, medan lågproteinvete ligger runt 9,5–10 %. För högproteinsorter i höstvete kan målsättningen vara upp mot 13,5 %, men då krävs sorter som via lägre skörd har förmåga att nå dessa nivåer.

Sortval 

Valet av sort görs i första hand utifrån agronomiska egenskaper som avkastning, sundhet, stråstyrka och vinterhärdighet – egenskaper som är avgörande för en stabil odling. Samtidigt behöver odlingsmålet tas någorlunda i beaktning. Som exempel kan man ta höstvete som antingen ska levereras som kvarnvete eller stärkelsevete. För kvarnvete vill man ha en sort som både kan ge hög skörd och nå upp till cirka 12 % protein, medan det för stärkelseinriktad produktion ofta är en fördel med en sort som ger hög skörd och hög stärkelsehalt. Oftast är en hög stärkelsehalt kopplad till en lägre möjlig proteinhalt, så därför kan en sort med hög skörd och låg proteinhalt vara av intresse (figur 1 och 2).  

När sorten är vald blir nästa steg att anpassa kvävegivan. Det är här skillnader i kväveeffektivitet mellan sorter kommer in, som en finjustering för att nå rätt proteinhalt och optimera gödslingen. Vissa sorter är mer kväveeffektiva och når målet med lägre kvävegiva, medan andra kräver mer kväve för att nå samma nivå.  Som vi ser i figur 1 & 2 nedan kan sorter med liknande avkastning ha olika proteinhalt. Det visar att vissa sorter är mer kväveeffektiva och kan nå en högre proteinhalt vid samma skördenivå. 

Från försök till rekommendation 

I praktiken innebär detta att vi inför en sortkorrigering i våra kväverekommendationer för kvarnvete. Utifrån målsättning på 12 % proteinhalt kommer kvävegivan att justeras beroende på vilken sort som odlas. Skillnaderna ligger ofta i storleksordningen 10–30 kg kväve per hektar.

I N-Tester innebär det att både odlingsmål och sort kommer att påverka rekommendationen för kvarnvete. Sortkorrigeringen är något som håller på att byggas in i N-Tester rekommendationen och rekommendationen kommer automatisk vissa rätt beroende på det mål och den sort man valt.

Samtidigt ser vi att de generella kvävenivåerna i de tabellrekommendationerna som vi har i vissa fall kan sänkas något, särskilt vid högre skördenivåer. Förändringen beror dels på att dagens sorter är mer högavkastande och kväveeffektiva och dels på att gödslingsstrategin har utvecklats. De försök som används för att ta fram optimal kvävegiva utgår idag från en mer kväveeffektiv gödslingsstrategi, baserad på en tredelad giva med Axan–Axan–Kalksalpeter. Jämfört med äldre försök, där strategin såg annorlunda ut, ger detta ett mer effektivt kväveutnyttjande. De nya tabellrekommendationerna kommer därmed bygga på och utgå ifrån att man använder sig av en kväveeffektiv gödsling samtidigt som riktvärdena baseras på en normal markkväveleverans. Är förutsättningarna annorlunda får man justera riktvärdet efter det. Eftersom tabellrekommendationer även är skörderelaterade kommer riktvärdena för kvarnvete utgå från referens sorter. Har man annan sort kommer det finnas en sortkorrigeringslista vid sidan för justering (se figur 3 & 4).   

En annan tydlig trend som vi kan se i försöksunderlaget är att skillnaden i kvävebehov mellan kvarnvete och fodervete ökar vid högre skördenivåer. Tidigare har man ofta räknat med att fodervete kräver omkring 20 kg mindre kväve än kvarnvete, men våra analyser visar att skillnaden snarare kan ligga runt 30–35 kg vid högre skördar. Förklaringen till att det gäller för de högre skördenivåerna är att proteinet späds ut mer när skörden ökar, vilket gör att det krävs mer kväve för att nå kvarnvetekvalitet. 

Hur mycket spelar markleverans och pris in? 

När man ska bestämma kvävegivan i praktiken är sorten bara en av flera faktorer och mer av en finjustering. Den enskilt största variationen kommer ofta från markens kväveleverans, som kan variera kraftigt mellan fält och år. Föregående års skörd, jordart, nederbörd under höst och vinter samt förfrukt påverkar, och variationer på 0–100 kg kväve per hektar är inte ovanliga. Därför är det viktigt att följa upp i fält, till exempel med nollrutor, för att anpassa kvävegivan till markens egna leverans det enskilda året. 

Sortkorrigeringen kommer därefter som en mindre, men systematisk justering. Skillnader mellan höstvetesorter till kvarn är mellan -20 till + 20 kg N/ha utöver skördeanpassningen. Det är en faktor som är relativt stabil och möjlig att ta hänsyn till på ett strukturerat sätt. 

Det finns ofta en diskussion kring priskvoten mellan spannmål och kväve och hur den påverkar gödslingen. I teorin avgör prisrelationen var den ekonomiskt optimala kvävegivan ligger – alltså den giva där det sista kilot kväve precis betalar sig. I praktiken är det dock svårt att veta vilket spannmålspris som ska användas, eftersom det är priset vid försäljning som är avgörande. Dessutom ger förändringar i priskvoten oftast relativt små utslag i optimal giva, ofta i storleksordningen 5–15 kg kväve per hektar. Det innebär att effekten kan vara i samma storleksordning som sortkorrigeringen, men till skillnad från sorten är priskvoten inte en systematisk faktor. Den varierar över tid och är svår att förutse.  

Sammanfattning 

Sammanfattningsvis innebär de uppdaterade kväverekommendationerna att sortens egenskaper i större utsträckning vägs in tillsammans med odlingsmål. Sortkorrigeringen för kvarnvete är en finjustering, medan markens kväveleverans och årsmånen oftast har större påverkan på den optimala kvävegivan. Samtidigt kan även skillnader på 10–30 kg kväve per hektar ha betydelse, och eftersom det är möjligt att ta hänsyn till sortens kväveeffektivitet gör vi nu det. 

Däremot bör sortvalet fortsatt baseras på egenskaper som avkastning, sundhet, stråstyrka och vinterhärdighet. När sorten är vald kan kväveeffektiviteten användas som ett verktyg för att anpassa kvävegivan.